250 meter sedan stopp

Jag har aldrig under mitt liv kunnat sälla mig till kategorin sportfantast, varken som utövare själv eller direkt tittat på.  För två år sedan så såg jag en man som på morgonkvisten sprang förbi utanför huset, solen höll precis på att gå upp och det var sådär behagligt varmt. Jag tänkte att det där ser riktigt skönt ut, en tanke som både förvånade och chockade mig. Nä tänkte jag det det där skulle jag också klara av och bestämde mig för testa, jag tog mig iväg till ett lämpligt spår, full med energi över mitt nya uppdrag var jag redo… 10 meter och allt känns ju riktigt bra, 20 meter hmm ska det vara så här, 35 meter det här är inge roligt, 250 meter sedan tog det stopp det bidde att gå istället, jag vart själv förvånad att det var så tungt och jobbigt det stämde inte alls överens med den bild jag själv skapat innan. Fy skam för den som ger sig, jag väntade en dag innan jag testade igen, det gick redan mycket bättre fixade säkert 1500 meter. Resten är historia och nuförtiden så försöker jag ta mig ut i spåret minst 3 gånger i veckan, ett utmärkt tillfälle att tänka. Men efter ett antal kilometer i spåret så tycker jag fortfarande inte att det är speciellt skönt att springa, däremot är känslan efteråt obeskrivligt skön samma känsla som får mig att längta till nästa gång. Jag har även upptäckt att bloggen säkert kommer att få många uppslag ute i spåret, för tankesmedjan uppe på översta våningen lägger i en extra växel ute i spåret.