En buffé för livet..

En rejäl bit stilton, svensk hemgjord färskost, fransk brietårta några läckra hårdostar.. helt enkelt ostar från olika delar av världen med lika olika smaker...

När jag var yngre så träffade jag en av mina bättre vänner med jämna mellanrum  för att bara laga mat tillsammans, för att efteråt njuta av den tillsammans med härliga drycker och en hel del intressanta samtal. Vi började ofta  ganska tidigt på eftermiddagen, utan någon direkt samsynkning av våra råvaror så lastade vi upp det vi hade på köksbänken. Därefter så försåg vi oss med ett glas vin eller en campari med juice, för att sedan gemensamt skapa en plan för kvällens middag gärna med någon lite röd tråd.

Inte allt för sällan så slutade det med att vi efter några timmars matlagning fått ihop lite för mycket mat och någon rätt för mycket, men efter några samtal så hade vi lyckats skrapa ihop lite trevliga gäster som hjälpte till att tömma faten.

För det mesta handlade det om rena experiment som var roliga att testa, ofta så var det med riktigt bra resultat där vi var nöjda. Men ibland så hände det att det inte riktigt vart som vi hade tänkt oss, dom gånger har jag dock förträngt det mesta av utan minns mer alla dom fantastiska middagar vi gjorde tillsammans.

Det som jag fortfarande kan gräma mig åt är alla dom gånger som vi eldade bröd i ugnen, det här var nämligen på den fantastiska toastens tid, med full spis och avsaknad av brödrost så rostades det i ugnen med rykande resultat.

Tyvärr så träffas vi allt för sällan nuförtiden av olika anledningar men när vi träffas så är det som det var i förrgår vi lagade mat ihop, nu i helgen så träffades vi dock inte för att laga mat ihop utan för att döpa min väns och hans frus lilla kille. Något som jag tycker är en fantastiskt upplevelse att få vara med på, så mycket beundran över den fantastiska skapelse som en nyfödd är och glädjen att få fira honom är övervällande.

Men då bloggen handlar om mat och dess tankar så lämnar vi det fantastiska dopet med den härliga lilla killen som vi fick fira, vi hoppar fram till det som händer efter dopet när vi beger oss till den närliggande fd prästgården som vi vän med familj numera bor i.

Är det något som jag är säker på så är det att när vi ska till prästgården, vankas det god mat med en lika god dessert som frun i huset är specialist på. Redan när man stiger in i hallen så slår den härliga doften av ljuvlig mat emot en och i köket råder full aktivitet , med ett helt dopfölje av gäster som ska ha mat så kräver det lite samsynk i köket.

Själv passar jag på att mingla blanda både kända och okända, men inte utan att samtidigt nyfiket spana in mot köket.

En röst hörs och värden manar till samling i salongen för presentation av den buffé som står uppdukad i rummet bredvid, och utan att sett buffén annat än i dom bilder som jag får vid presentationen så känner jag hur det vattnas i munnen.  En härlig resa i internationella smårätter och plock, blandat med det svenska rökta viltköttet jagat av farfar i huset.

Jag inser fort när jag börjar plocka av maten att tallriken är för liten och att en runda inte är tillräckligt, det får bli några till innan jag är nöjd tyvärr så kommer jag inte ihåg vad alla små rätter kallades för och lämnar det.

Men den lilla laxtoasten med sin berättelsen kring är lite trevlig, för de handlar om att våga prova lite nytt och att det inte behöver vara så krångligt. Efter nyår så hade det varit en del gravad lax kvar och för att hitta på något med den så strimlades den och blandades med lite tapenade, för att sedan läggas på ett rostat bröd med lite härlig garnering hmm får nog lämna en liten reservation för receptet men läcker var den…

Mätt och nöjd så var det dags för kaffe och kaka/dessert där frun i huset som är en härlig fan av dessert och kakor tar över, en ny presentation av en ny liten buffé där jag var snabbt på plats för att ”provsmaka”. Även här kändes tallriken på tok för liten och jag planerade för minst ett besök till, vilken glädje att det finns folk som gillar bakverk och desserter för mig är det en helt underbar avslutning på en middag.

Jag konstaterar att vist är det onekligen så att maten är till för att vi ska leva, och vad passar inte bättre än ”en buffé för livet” på ett dop….

Ett stort tack till värparet för den underbara dopmiddagen..